.. en turk.
En egen turk som var den bästa som fanns.
Faktiskt. Den bästa turken jag vet.
Han lärde mig allt om Alanya,
om språket, visade mig alla guldgruvor
och skyddade mig.
Vi var vänner och kanske lite kära i smyg, lite sa jag.
Vi pratade tre språk och vi förstod varandra bättre än någonsinn,
en kombination av engelska, turkiska och svenska.
Han skrattade ihjäl sig när jag svarade "Efendiim allååå" när han ringde,
hans svar blev "allah, you sounds pretty turkish now bella.. hahaha".
Vi hade samma dåliga humor, och folk förstod ingenting.
Nu är jag okänd, och han med.
Typiskt tjejer, att förbjuda.

Konstigt inlägg, iyi aksamlar.