Jag sitter i min ensamhet en lördag kväll, lyssnar på musik, skriver lite projekt och väntar på bättre tider. Jag är irriterad och missnöjd med mycket just nu, samma visa varje vinter. Kylan och mörkret får mig att vilja gömma mig under täcket i mitt rum tills ljuset når oss och dagen blir längre än natten.

Jag är trött på att höra om alla kära människor som är så lyckliga och älskar vintern och lever i sin rosa värld. Dessutom är jag ännu mer less på att bli tagen i andra hand. Det är uppenbarligen svårt att finnas för flera samtidigt och jag tror inte att man själv reagerar. Däremot känner jag igen detta tydligt från ett tidigare skede, vilket är tråkigt. Är man bara någon mellan-hand? Någon som finns där när man faller, och som man kan lämna när man vill... jag vet inte. Det är inte jag i alla fall. Tråkigt är det hur som helst.

Det blir inte roligare än såhär ikväll.

hejdå.