Du är den svåraste människa jag vet,
och på något konstigt sätt så tycker jag om dig.
Du är långt borta, för långt bort för att prata...
och jag saknar dig lite, ganska mycket faktiskt.
Som en vän, det är en vän jag saknar ihjäl mig efter.
En vän som förstår mig trots att jag inte förstår mig själv,
och en vän som skrattar åt samma töntiga skämt som jag.
En turkisk vän, som jag pratar tre olika språk med...
engelska, turkiska och svenska i en charmig blandning.
Jag saknar turkiet, och jag saknar mina turkar. Hejdå.