Jag vill börja leva, men någonting håller mig tillbaka. Antar att det är skolan och alla måsten just nu, att jag har så mycket att göra att jag knappt gör någonting alls. Att-göra-listan blir bara längre och längre, och jag blir bara mindre och mindre motiverad. Jag känner inte att jag har någon anledning att gå upp på morgonen, men gör det ändå för att berget inte skall bli mounteverest. Omedvetet. Just nu spelar det väl ingen roll, ingenting spelar någon roll, är det det här som kallas för depression? För hur som helst känner jag mig Deprimerad, jag tycker ingenting är kul - just nu!

Vanligtvis är jag en glad och possitiv artonårig tjej som lever livet och älskar att träffa nya människor. Vanligtvis brukar det räcka för mig att se ljuset långt bort i den mörka tunneln för att orka, något att se fram emot. Just nu kanske det är så att jag ser fram emot för mycket, och lever för lite. Jag vet inte hur jag skall kunna vända på det bara, tror jag skulle behöva en paus ifrån allt, en paus där jag ligger och kramar någon och bara känner hans andetag. Det är vad jag vill just nu, ringa, gosa och andas.. lugnt och utan en tanke på mitt röriga liv. Det är vad Jag vill. Fast vad spelar det för roll i det stora hela?

det hade varit helt okej att sitta här med trevliga människor med.

ÖPTUM.