Jag hittar inte balansen. Balensen mellan att trivas och att på samma gång se fram emot allt underbart som väntar. Jag faller gång på gång ner, kämpar mig upp igen, för att åter igen falla längst ner. Nu är jag längst ner och jag ser ingen mening med att klättra och kämpa för att må bra. Jag vet att jag behöver lite krydda i vardagen, lite miljöombyte, lite goda råd och lite förståelse. Det är en läskig känsla att inte känna att man trivs. Jag är vanligtvis en possitiv och glad tjej som ser det mesta från ett ljust perspektiv, ger mina nära och kära råd och hjälper till så gott jag kan. Därför känns det jobbigt att vika ner sig som jag gör nu, jag antar att man får ha sånna här SKIT DAGAR.

Idag är det 41 dagar kvar tills jag lämnar landet för Magaluf i fem veckor. Det är vad jag skulle behöva nu, en annan plats, annat folk, lite tid att tänka helt enkelt. Att jag skall åka dit med min klass känns också skönt, dock mindre roligt att lilla j inte skall följa med. När vi åker till Alanya skall jag försöka att ha så lite kontakt som möjligt med alla här hemma. Som sagt, jag behöver tid. Tid för mig själv. Tid.


lycka, på en lycklig plats, i ett lyckligt land, bland lyckliga människor.

Jag menar inte att gnälla eller på något sätt framföra en negativ inställning. Jag är inte olycklig, jag är rättare sagt lycklig med mitt liv och mina vänner. Däremot är jag less på vädret vilket är en stor bidragande faktor till alla mina känslor just nu. Jag vet att det är underbart väder i Alanya nu och jag vet att om jag inte hade gått i skolan hade jag varit där nu. Poängen med detta inlägg var att försöka utvärdera hur svår balansgången är. Balansen mellan glad och ledsen, lycklig och olycklig. Jag försöker på något sätt se det ljusa i det mörka, att vara inne och dricka te och kolla på en bra film. Tända ljus och ta på mig en varm tröja och ett par raggisar. Frågan är hur länge det fungerar att lura hjärnan, förhoppningsvis fram till 29 mars. 41 dagar, let's start the countdown!