Sor, gitme, mesafe, seytan... när jag längtar till Turkiet och Alanya är det Serdar Ortac (med turkiskt c) som dunkas. Jag rent av älskar honom. Seytan var den första turkiska låten jag föll för, och det är fortfarande en av mina favoriter, dels för att jag kan sjunga med i den och dessutom så vet jag vad hela låten handlar om, mycket mer intressant. Ett minne jag har från Alanya och denna låten är när jag kom till Orient Palace i september och gick fram och skrämde Halil, och det första han gör är att sätta på just seytan. Det är en lång historia, men för att göra den kort: jag utalade både Serdar Ortac fel, och låtens titel var inte heller helt korrekt med min svengelska-försöka-prata-turkiska-dialekt. Halil hade väldigt roligt åt det, och därav kommer han nog aldrig glömma att jag älskar den låten, och artisten såklart. Även när jag, Metin och Kaan gick förbi en restaurang inne i stan, crazy horse, så spelades denna låten. Det första Metin sa var: "Bella, listen... they're playing your song!" Haha, så ni hör ju, det är Min låt och jag bara älskar den. Oj vad konstigt detta inlägget blev känner jag nu.