Hej hej hej hej... Merhaba!

Idag är det en sån där dag. En Turkiet dag. Det var ett tag sedan nu känns det som, vilket kanske beror på att det varit jul och snö och sånt trams. Idag är det blå himmel och strålande sol, och jag sitter och kikar på showtv. Dricker lite kaffe och har precis insett att det idag är etthundra femtiosju dagar kvar tills jag och lilla j sitter på planet påväg till Istanbul där vi skall mellanlanda. Och då har vi tagit studenten. Vi har avslutat allt här hemma i Sverige för att starta något nytt och annorlunda i Alanya. En underbar stad. En stad som jag alltid saknar, jag älskar att gå längs Alanyas gator, i värmen, och bara vara. Det kanske låter konstigt i mångas öron, men det är en speciell känsla, helt klart!

Tänk dig en dag i solen nu. Damn. Det är vad jag behöver. Värme, sol och lite turkiska. Det är sant, saknar att prata turkiska! Kan knappt föreställa mig känslan när man vaknar på morgonen och vet att här ska jag stanna ett tag. Att slippa utnyttja varje dag för att få ut så mycket som möjligt utav sin semester, att leva som hemma fast där - då det faktiskt blir vårat hem några månader. Det går inte att beskriva fjärilarna i min mage när jag och lilla j pratar om när vi jobbar i animationteamtet, när vi vaknar på morgonen och sätter oss på balkongen och softar innan frukosten, eller när vi kommer hem efter jobbet och tar en kall på balkongen och snackar skit om dagen som gått, eller när vi tar bussen in till Alanya och shakar loss på något fett dansgolv fyllt med skandinavier, bruna i skinnet och fria i sinnet - inga måsten, bara vara!

tamam aşkim?