"Se dig själv som en tårta, ju fler som får smaka på tårtan - desto kladdigare blir den". Jag hörde en äldre man säga detta här om dagen, och jag har hört uttrycket tidigare i min uppväxt. Detta har gjort att jag på något sätt haft detta i bakhuvudet hela tiden. Det har också resutlerat i att jag många gånger kan se folk som kladdiga tårtor. Dock tycker jag att man får stå sitt kast, har man delat med sig av sin tårta till halva stadens befolkning, ja, då får man stå sitt kast att bli kallad kladdig. Enligt mig.

Jag har svårt att föreställa mig en människa helt utan samvete - men de existerar, tro mig. En perosn som i grund och botten inte bryr sig om hur bilden av tårtan uppfattas, som delar ut tårtbitar för fulla muggar och som sedan står där vid helgens slut och inte ens ångrar sig. Till en början har jag varit arg och irriterad på denna typ av människor, men nu tycker jag mest synd om de som inte själva inser vad de håller på med, förrän det är för sent. Jag anser att, om man hamnat i det stadiet där man inte bryr sig, tappat en del av de material man samlat på sig i ryggsäcken under sin uppväxt.

Som min gamla rektor alltid uttryckte det, saker som man samlade på sig i sin ryggsäck skulle man hålla i hårt. Vid vissa tillfällen i livet skulle det vara skönt att kunna plocka fram de visdomsord man stoppat dit. Och givetvis existerar det inte någon ryggsäck, och inte heller någon tårta. Det är saker som skapats för att göra det enklare för barn att förstå i tidig ålder att det är viktigt att bry sig om det som händer just nu, för att sedan få det bättre senare i livet.

Med en tom ryggsäck och en kladdig tårta kommer man inte speciellt långt, inte i mina ögon i alla fall.

kärlek / isabella